Bara Emma

9 dagar tror jag mig bestämt att det är va sen jag blogga sist? Något där omkring i alla fall. Mitt lilla "break" är i hursomhelst över för den här gången och jag ska börja uppdatera oftare igen. 

 

Jag skulle egentligen inte komma tillbaka riktigt än för har fortfarande massa att göra men de här två småkillarna tvingade mig helt enkelt att dela deras sång. Började helt ärligt nästan gråta första gången jag hörde dom och har sett om klippet flera gånger sen dess. Om du är rastlös och inte orkar höra allt snack i början, även om bara det är känsloladdat, spola fram tills dom sjunger i alla fall. Gör vad du vill, men lyssna och se det bara!

Jag satt i säkert en halvtimme och sökte efter fler klipp från dom innan jag insåg att de är med i årets British got talent, kommer verkligen kolla på semifinalerna sen! Det är förresten såna här klipp, på tal om något helt annat, och alla tankar de väcker som gör att jag aldrig pluggar. Jag lurar mig att det bara går fort och att jag bara ska se ett klipp till. Tycker att jag någon gång borde lära mig men neeeeeeeeeeej. Som nu skriver jag det här istället för att plugga, bra jobbat Emma! *klappar mig själv på axeln*

 

"'Cause they say home is where your heart is set in stone
Is where you go when you're alone
Is where you go to rest your bones
It's not just where you lay your head
It's not just where you make your bed
As long as we're together, does it matter where we go?"

 

Jag blir som mest påverkad av musik när jag åker buss, tåg eller fly och ser hur världen susar förbi. Eller när jag sitter uppe under natten för mig själv och bara är, eller när jag befinner mig bland massa folk. Jag hamnar som i en egen liten bubbla och tar verkligen till mig musiken mer på något underligt sätt. Jag upptäckte Gabrielle Aplin här om natten och blev såld direkt på de här två fina låtarna. Jag tänker inte beordra dig att lyssna på dom, jag tänker inte ens påstå att du kommer älska dom. Jag anser att du är smart nog att göra det ändå och kan avgöra det helt på egen hand.

Det här är ett tidsinställt inlägg och när det här inlägget nu publiceras rusar jag antingen till bussen i ilfart eller står otåligt och väntar på att den ska dyka upp. Jag lyssnar näst intill garanterat på musik och lär bara pausa för att kliva på. Förmodligen hänger ena luren rakt ner när jag hälsar på busschauffören så jag hör om hen skulle säga något tillbaka. Jag kommer leta mig bak till min favoritplats fyra säten från mitten och slänga mig ner så klumpigt som det bara går inbillande att det är graciöst. De kommande 40 minuterna kommer jag tona ut och inte återvända förrän bussen bromsar in vid konserthuset. Allt börjar bli rätt så bra nu så jag ler nog när jag möter Emelie.