Bara Emma

Jag genomlider alltid 3 stadier när jag är, eller håller på att bli, sjuk.

(1) Jag börjar tycka sjukt synd om mig själv, dvs jag fattar beslut helt enligt ego-emma. För tillfället, alltså under steg 1, tycker jag att jag har helt rätt osv. Alla ni som någonsin känt er extremt nere och haft den där känslan när man först blir ledsen för en sak men sen kommer och tänka på alla andra saker som gjort er ledsna och så tycker ni sjukt synd om er själva för allt samtidigt förstår vad jag menar för sorts det-är-så-jävla-synd-om-mig-känsla. Den känslan styr alla mina beslut under steg 1 och de slutar aldrig bra. Alternativt förvandlas jag känslomässigt till en treåring på alla tänkbara sätt.

(2) Jag tror jag aldrig kommer bli frisk. Jag ligger inpackad i tusen lager filtar och kommer ihåg de friska dagarna enbart som bleka minnen från förr. Jag ser på tusen tecknade filmer och beter mig rätt så allmänt som en treåring, dvs skrattar åt saker som en treåring skrattar åt och tjurar för exakt samma saker.

(3) Är så sjukt glad att jag överlevde och tog mig ur den mörka tunnel jag redan glömt bort hur den var. Jag får för mig att göra massa saker men slänger ändå till med ”jag har precis varit sjuk” ursäkten om jag mot förmodan inte orkar. 

Normala människor skulle säga insjukna-sjuk-tillfriskna. Just nu befinner jag mig på steg 2 (sjuk) och har snart missat 2 dagar av den här långhelgen. Aja, snart är det lov och ännu snarare väntar steg 3!h

Mitt huvud är inte redo för en sån här hög låt än för då dunkar de bara men jag tänker inbilla mig att jag lyssnar på den, bara för att låtsas att jag mår rått så bra ändå. "This is the survival of the fittest"