Jag lockade håret på morgonen. Jag satt med bena i kors i ungefär en timme för att locka det där satans håret.
”Det här kan göra ont, håret har fastnat i kardborren.”
Fint blev det inte heller. Jag är inte bra på att locka mitt eget hår, det blir snett på något sätt. Det bakre håret blir ojämnt, de främre elektriskt och det övre platt. Att locka hår är ett två-persons-arbete. Så jag borde gett upp redan innan jag började. Min nya jacka låg bredvid mig, plan B. Blev håret fördjävligt kunde jag bara dra upp luvan.
”Vi skulle behöva klippa jackan, är det okej?”
Eller ny och ny, jag hade ju använt den några gånger, den var inte lika ny som den svarta t-shirten jag tog på mig. Jag hade redan planerat att jag skulle ha på mig den på måndag tillsammans med mina vita jeans.
”Vi måste klippa av dig tröjan, vi kommer inte åt annars"
Ironi. Jag hade ute ens någon anledning att fixa mig den dagen, jag skulle på ett möte med fotbollen. Varför tog jag inte mina fulaste kläder och satte upp håret?
Jag kommer ihåg när jag gick av bussen. Solen sken och det var inte så mycket folk vid Konserthuset. Jag sa hejdå till Rickard och började småspringa till min pappas jobb för att hämta cykeln. Jag fumlade ett tag med nyckelkortet vilket bara gjorde mig ännu mera stressad. 13 minuter hade jag haft på mig från när jag gick av bussen innan jag skulle vara på lugnet i Adolfsberg klockan 2. Mina 13 minuter hade krympt till 10. Jag gillar inte att ha så lite tid på mig men det var antingen komma precis på gränsen eller två timmar för tidigt. Antar att du fattar vad jag valde. Jag ryckte åt mig cykeln och skyndade mig ut igen innan dörrarna stängdes. Jag vet att jag körde över vägen till rätt sida, dvs cykelbanan. Jag trampade upp en god fart och ångrade innerligt att jag glömt hörlurarna hemma. Det var inte så mycket trafik men det stod en klunga av killar i 20 års åldern strax utanför ingången till Conventum, jag tror de stod och rökte. Kollade inte så noga.
Jag skulle kunna påstå för dramatikens skull att bilen kom som från ingenstans, att den körde i 100 km i timmen och att jag flög 10 meter. Jag tänker inte påstå det. Jag såg bilen i rätt så gott om tid och den körde inte så fort. Och när de kommer till de där 10 metrarna, efteråt har jag fått höra att det var 3.
Du ser människorna på bilden? Precis framför polisbilen och strax bakom ambulansen? Öppna ögonen dom är precis där! Du ser att några sitter på huk? Där är jag. I mitten av den lilla klumpen av människor, på marken någonstans. Det var inte så kallt faktiskt. Rösterna runt omkring mig behövde fråga säkert 10 gånger innan jag kände kylan.
Du ser övergångsstället? På vänster sida från skärmen sätt så är det ett övergångsställe. Den högra sidan är en cykelöverfart. Dvs, cyklar har företräde där. Jag har gått igenom det säkert tusen gånger i mitt huvud men jag gjorde inga fel. Fram tills jag blev träffad kommer jag ihåg allt.
Jag cyklade "mot polisbilen" alltså åt det hållet. Redan innan cykelöverfarten har man sikt mot ena hållet och redan då på håll såg jag bilen, den var långt bort. När jag började cykla över var bilen på väg över övergångsstället på andra sidan korsningen så jag såg ingen anledning att stanna och vänta, den var långt bort, jag hade företräde och jag hade bråttom. Så jag fortsatte cykla. Strax efter att jag passerat mitten av vägen tittade jag upp. Bilen, som jag trodde hade bromsat in, som borde ha bromsat in hade inte slagit ner på farten alls. Innan jag ens hann reagera, innan jag ens hann misshandla mina pedaler i ett försök att hinna över träffade bilen cykel och jag slängdes upp på motorhuven. Allt blev svart. Tre sekunder snabbare och jag hade hunnit över.
En hand höll i min och en röst upprepade gång på gång att ambulansen var på väg. Jag letade med blicken efter ägaren till rösten men kunde inte hitta henne. Mitt huvud värkte och jag lyfte instinktivt min fria hand tills fingertopparna nuddade pannan. En enorm bula höll på att träda fram. Jag förde handen fram till ögonen för att se om det kom något blod. Jag såg inge blod. Eller någon handen heller för den delen. Jag sökte än en gång med blicken efter kvinnan vars hand höll i min men jag kunde precis som tidigare inte se henne. Det var först då jag började få panik. Jag kunde se färger men jag visste inte vad något var. Inte som när en person med dålig syn tar av sig glasögonen, utan snarare som när man ser något man aldrig sätt förut för första gången och inte kan placera det. Allt var helt nytt för mina ögon men jag tycktes kunna se glimtar av himlen. Efteråt har jag förstått att det var en blandning av chocken och tårarna som gjorde att allt förvrängdes. Men där och då trodde jag verkligen att jag förlorat synen. Ambulansen kom och de satt någon sorts stödkrage runt min hals, en sådan där man alltid ser på film du vet, med kardborreband. Dom började undersöka mig grundligt och frågade mig massa frågor men jag var bara fokuserad på min syn, eller ja, min brist på den. På sjukhuset, eller om det var i ambulansen började de klippa av mina kläder för att kunna komma åt, vad dom anbelangade kunde jag lika gärna ha haft inre blödningar, de var deras jobb att ta reda på det. De kunde inte precis dra en tight t-shirt över mitt exploderande huvud och hoppas på det bästa.
Jag kommer inte ihåg så mycket mer förrän min familj anlände till sjukhuset. Jag såg deras ansikten som ur en dröm, jag kände igen dom men kunde inte urskilja några detaljer. Nu var jag som den där personen som tagit av sig sina glasögon. Jag visste ju att det var min familj, deras röster hade inte försvunnit ur mitt minne, men jag kunde inte till hundra lita på mina ögon. Min syn hade kommit någorlunda tillbaka men vad det än var som orsakade mitt synfel så tyckte jag inte min mamma såg ut som min mamma även fast jag visste att det var hon. Någon timme senare föll allt tillbaka på plats.
Jag fick ett rum på barnavdelningen och jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig om det är creapy eller bara coolt att jag fick exakt samma rum som jag hade när jag opererade bort mina halsmandlar för 10 år sedan. Lite coolt är det nog allt. Under natten var mitt rum ”the hangout” för sjuksköterskorna då de med jämna mellanrum kom in för att se att jag "gick att väcka". Som du kanske förstår så var inte det de roligaste att höra precis innan man ska sova. Jag vaknade i alla fall, varje gång, och redan klockan 11 dagen därpå var jag redo att skrivas ut
Två gånger skrevs jag ut från sjukhuset. Den första gången runt 11-12 i måndags. Vi åkte därifrån och skulle bara svänga in lite snabbt på Ica Maxi. Jag ville så gärna ha lite godis som jag kunde tjocka mig med när jag kom hemma. Jag hade fått stränga order att inte sitta framför tv:n, datorn eller hålla på för mycket med mobilen så jag tänkte, hey? varför inte svänga in och handla 10 min efter att jag blivit utskriven? Att gå in en sån högljudd affär sådär blev för mycket. Alla dofter, ljud, färger och rörelser fick förbandet i min panna att gå upp och jag kunde verkligen känna hur bulan växte, den fick som ett eget liv med puls och allt. Så det var bara att åka tillbaka till sjukhuset igen, men oroa dig inte, jag fick mitt godis.
Andra gången jag fick åka hem var efter att spenderat hela måndagen på sjukhuset med mycket smärtstillande och godis. På kvällen fick jag åka hem på permission, dvs, jag skrevs teknisk sätt inte ut men fick sova hemma. I tisdags runt klockan 9-10 på morgonen skrevs jag ut på riktigt och jag har bara tagit det lugnt sen dess. Förutom en kraftig hjärnskakning, en enorm bula i pannan, lite blåmärken och en öm handled så är jag hel. Tur i oturen eller vad man nu brukar säga.
Förresten, de klippte aldrig jackan! Den är hel förutom två hål i ena fickan, jag låtsas att det är två skotthål och att jag varit med om något mycket mer spännande än att tackla bilar.
