Cause I might not say it back,
Doesn't mean my heart stops skipping
When you look at me like that"
Is where you go when you're alone
Is where you go to rest your bones
It's not just where you lay your head
It's not just where you make your bed
As long as we're together, does it matter where we go?"
Jag blir som mest påverkad av musik när jag åker buss, tåg eller fly och ser hur världen susar förbi. Eller när jag sitter uppe under natten för mig själv och bara är, eller när jag befinner mig bland massa folk. Jag hamnar som i en egen liten bubbla och tar verkligen till mig musiken mer på något underligt sätt. Jag upptäckte Gabrielle Aplin här om natten och blev såld direkt på de här två fina låtarna. Jag tänker inte beordra dig att lyssna på dom, jag tänker inte ens påstå att du kommer älska dom. Jag anser att du är smart nog att göra det ändå och kan avgöra det helt på egen hand.
Det här är ett tidsinställt inlägg och när det här inlägget nu publiceras rusar jag antingen till bussen i ilfart eller står otåligt och väntar på att den ska dyka upp. Jag lyssnar näst intill garanterat på musik och lär bara pausa för att kliva på. Förmodligen hänger ena luren rakt ner när jag hälsar på busschauffören så jag hör om hen skulle säga något tillbaka. Jag kommer leta mig bak till min favoritplats fyra säten från mitten och slänga mig ner så klumpigt som det bara går inbillande att det är graciöst. De kommande 40 minuterna kommer jag tona ut och inte återvända förrän bussen bromsar in vid konserthuset. Allt börjar bli rätt så bra nu så jag ler nog när jag möter Emelie.
så fin blogg :)
skriven