Bara Emma

Jobbade en sväng tidigare idag innan jag drog upp på stan med My och Sandra för att se The fault in our stars eller, förr eller senare så exploderar jag, som den heter på svenska. Så sjukt fin, sorglig, hemsk, förskräcklig, underbar och hjärtekrossande på samma gång. Tror aldrig jag gråtit så mycket till en film förut och jag kan slå vad om ett grässtrå att de inte var ett torrt öga i hela salongen då eftertexterna började rulla. Den lämnade trots dess "sorglighet" en bra känsla inom mig. Man behöver gråta ibland. Rekommenderar den starkt.